Vad jag tycker

Nu har jag läst ut dessa tre självbiografier och här kommer mina "utvärderingar" av dessa:

Ego Girl, Carolina Gynning:

Jag tyckte att denna bok var bra till en början, men sedan så var det samma sak om och om igen. Tex jag blev jättekär i den kille å så flyttade vi ihop och festade järnet. Efter ett tag tröttnade jag och vi gjorde slut. 
Så det är samma tugg om och om igen. Men om man gillar upprepningar så visst :)
Boken berättar verkligen vilken party-tjej Carro är:)





Det ska bli ett sant nöje att döda dig, Magdalena Graaf:

I boken så beskriver Magdalena verkligen hur det känns och berätta helt och fullt hur hon blev behandlad, man verkligen kände med henne. Hon lämnar inget åt slumpen utan talar om att så å så var det och det var de osm hände. Thats it. Hon är äevn stark som vågade möta "djävulen" som gjort henne så illa. Och att hon kunnat vara en stabil och bra mamma som alltid velat sin sons bästa är helt otroligt. Jag kan inte förstå hur hon kan ha överlevt allt hon vart med om.
Hon övervann det som fruktade henne mest av allt.

Den nakna sanningen, Linda Rosing:

Den här boken hade jag inte så stora hörhoppningar på. Jag vet inte riktigt värför men jag har aldrig varit ett stort fan till Rosing. Och enligt min mening så kändes hennes bok inte så kul. Den var ritkigt lättläst, ska jag lova. Men tll saken tillhör att hon bara rör vid ytn vid så många delar, det aldrig de där "smaskiga" som vi som läsare vill ha. OCh så hoppas hon väldigt mycket i sin handling ås helt plötsligt kan hon hoppa tillbaka en längre tid osv.
TEx när hon berättar om sin tid i BB-huset så drar hon det på ca 8 sidor, vilket jag tycker är lite med tanke på att hon var där i 89dagar. Å sedan mot slutet kändes de som att hon bara skrev om hur bra och snäll hon var.


Så min favorit av dessa tre böcker är: Det ska bli ett sant nöje att döda dig.

Svar: nej men jag har typ 3 bilder från min mobil ;P

kul med lite "tips" :)